Den stora grejen: Le jardin des plantes

Efter en god natts sömn drar vi vidare söderut. Målet för dagen är le Jardin des Plantes i Nantes, enligt Lonely Planet en av Frankrikes vackraste botaniska trädgårdar. Delmål är Carnac, typ Stonehenge fast bättre och i Frankrike. På väg till Carnac somnar alla i baksätet, och jag börjar känna för att freestyla efter motorvägsskyltar istället för att följa GPS:en. Vi landar därför i en by som man inte kan uttala, än mindre skriva, lagom till lunch. Här finns les Menhirs och le Table de Marchands, även le Dolmen de nånting. Vi tar en promenad i byn, ser le Dolmen, vill inte riktigt betala 11 euro för att se les Menhirs men tar ett foto från utsidan. Till lunch får vi fisk med ajvar, fast här heter det Rouget grille au sauce des poivrons et du ris basmati. Gott! Och alla på restaurangen älskade Olle - tanterna bredvid var från Paris och kuckelikuade i kör, och tillochmed gubben med 3 silvertänder och inget mer, minst 90 år bakom öronen, ville prata med Olle och berätta hur söt han är. Oui, sa vi, han är söt. Kanske ska man säga tack?

Le jardin des plantes var trevlig att besöka, men wow-faktorn är nog faktiskt minst lika stor på Botaniska i Göttlaborg. Parken var fin och väl uppvuxen - hur kul kan en botanisk trädgård vara de första 50 åren undrar man? - men reten var lite bajsnödigt om man säger så Raka rader med små växter sorterade efter sort och typ följde varandra.

I höjd med de köttätande växterna mötte vi en mor och dotter, 90 och 65 år gamla, ute på promenad med sin lilla hund, som vi kan kalla Fifi. När modern såg Jilly utstötte hon ett glatt 'Oooh', släppte kopplet och lät Fifi springa fram till Jilly för att hälsa. Nu är ju Jilly inte per automatik förtjust i andra hundar, och känner ett starkt behov av att visa andra hundar att alla människor är Jillys människor, och samtidigt hyser ömma beskyddarinstinkter gentemot Olle, så jag var tvungen att mota bort Fifi med foten. Då jag hade Olle i selen på magen såg jag inte så noga vad jag gjorde med foten, så det ville sig inte bättre än att jag sparkade Fifi i huvudet. Fifi försvann. Modern blev väldigt upprörd, men då hon inte rörde sig så snabbt kom vi undan.

Efter besöket på Jardin des Plantes åkte vi vidare mot nattens härvärge, hos Nathalie i Sautron strax norr om Nantes. Franskarna har i vanlig ordning inte skrivit ut nån adress, bara bynamnet, så när vi nått byns återvinningsstation ringer vi Nathalite som kommer och hämtar upp oss. Det visar sig att stället ligger på landet utanför byn. På vägen dit, och vägen är en privat väg, passerar vi ett litet chateau med enorm gräsmatta. Gud, tänker vi, klipper dom allt det gräset? Nej, visar det sig, Nathalie och hennes familj bor strax bakom, i ett hus de håller på att renovera, och vårt natthärberge är den del av huset de blec klara med först, för 15 dagar sedan. En helt OK lägenhet, om man gillar silvermålade takbjälkar och buddhamotiv på väggarna. Vi sover gott där. (ett litet förtydligande kanske är på sin plats nu: när jag skriver "vi sover gott" ska ni läsa "Patrik sover gott"; Olle har 4 tänder på väg ut i överkäken och sover inte gott. Ella sover inte heller gott, då våran tysta överenskommelse lyder Patrik kör, Ella tar natten, så vi åtminstone överlever resan)

På morgonen tar vi en promenad, allihop, på landet i strax söder om Bretagne. Väldigt grönt, och väldigt täta häckar runt alla vägar - skogarna är snåriga som satan här, inga promenadskogar direkt. Man undrar hur riddarna gjorde på sin tid, de måste ju ha fastnat med svärden överallt?