Nous sommes tous randonneurs

Enligt tillförlitliga källor på Internet älskar alla franskar att vandra omkring i bygd och obygd. Det gör vi också, och har tillochmed tagit med oss en ryggsäck på 35 liter för att kunna vandra ståndsmässigt. Söndagen var vikt åt såna äventyr. Strax utanför Murviel-les-Beziers finns en vandringsled som ledde oss längs med floden Orb en bit, sedan uppför ett berg, runt berget, och tillbaka. Olle sov hela tiden på min mage, Jilly drog som satan tills hon var nära att kollapsa, men lugnade sig sedan - vi stannade och vattnade fanskapet var 10 minut. Fin liten tur som gav mersmak - här hittar ni turen:

http://www.visorando.com/randonnee-les-gournies-grange-de-mounis/

Mors-dags-middagen blev ankbröst med rödvinssås, morotspure med citron och potatisgratäng. Det var gott!

Uppe på toppen varma och goa

Olle fick sig ett svalkade dopp i poolen Badabulle när vi kom hem

Marknad i Pezenas

På lördagar är det marknad i Pezenas, närmaste staden, och självklart var vi där! Målet för dagen var, förutom utflykten i sig, att hitta några slags kläder till Olle. Parkeringen mitt i staden var full, vi hade kanske legat och dragit oss för länge, men strax utanför finns en till, och där ställde vi Raoul (bilen) för att promenera in. På väg till marknaden passerar man Gamla stan, ett tillhåll för konsthantverkare, konstnärer, försäljare av grejer, saker och annat, ofta lite optimistiskt prissatt. Ibland kan man dock göra fynd, och det gjorde vi idag, Fyndet ska bli en present till nån, så vi kan tyvärr inte säga mer om detta här.

På marknaden letade vi efter kardon i varje grönsaksstånd, utan framgång. Kardon vill vi verkligen smaka på, men vart hittar man det? Till tröst köpte vi lite mer kronärtskockor, de är ju ändå släkt. En basilika och en thaibasilika blev det också, att pryda terrassen med. Kläder till Olle fanns, men inga som föll oss i smaken, så 6 kökshanddukar för 10 euro blev det istället. Med en vass symaskin blir det snabbt snygga byxor!

Till lunch fick vi dela på två nem, två rouleaux du printemps och lite nouilles sautees från Dragon d'Asie, en trailer med vietnamesisk mat.

Kvällen har jag inte många minnen av, föll i paltkoma efter middagen som bestod av pizza med crème fraîche, bacon, potatis, lök och två sorters ost. Man måste vara noga med att få i sig tillräckligt med fett när det är såhär varmt!

Strosa lite, shoppa lite

 Billigt krimskrims. Det gamla vanliga som finns på marknader, men matstånden är såklart bäst!

 Lite svårt att avgöra vad detta är för något, men en tavla på väggen hjälper till. Här bor "les Chats de mon Chateau", och för endast 400 euro om året kan man bli med i en förening som låter en komma och hälsa på dessa katter - 15 stycken, varav 3 kattungar. Fint! 

 Många vackra gamla fasader finns det, denna en utav dom

Floden Orb

Imorse lagom till att Olle skulle ta sin förmiddagstupplur packade vi ihop utflyktsväskan för att ta oss upp i bergen. GPS:en tog oss på väldigt smala franska 90-vägar genom vinfälten, och plötsligt efter en kurva har en människa stannat och håller på att backa! Vi får tvärnita från 80 km/h och ser då två stora handskrivna lappar i bilrutan där det på franska står "Bebis ombord". Vad är det med folk!? Vi överlevde och deras bebisar ombord också. Vi åker vidare och kommer sedan fram till vårt favoritställe vid floden Orb. Ensamma på stranden och Jilly får springa lös - vilken lycka!

Efter ett tag dyker en skåpbil upp med ett franskt par i 50 års åldern. Väldigt pratsamma och tandlösa (som väldigt många fransmän här på bygden) Undra om dom tycker att vi ser lite posh och skrytiga ut för att vi inte har bruna tänder? Dom är glada över att Patrik vill öva sin franska så det snicksnackas ett ganska bra tag. Det visar sig att dom har 40 får och är självförsörjande på grönsaker så vi kom överens om ett besök för att handla lite kött från glada får. Dom är osäkra på om vår bil klarar den tuffa pisten upp på berget där dom bor, men vi skall göra ett försök.

När vi kommer tillbaka till byn tar vi en kaffe på torget. Bartendern tycker att Olle ser ut att behöva dricka något så han bjuder på ett litet glas jordgubbsläsk. Eh säger vi, men så svenska som vi är låter vi Olle självklart smaka eftersom vi inte kan säga nej. Olle får en chock av bubblorna och spottar genast ut på sin vita tröja. Undra om färgämnerna går bort i tvätten? Tänk hur olika vi ser på det här med barn och socker!

Olle somnade tidigt något rosa i ansiktet. Vi som hållit honom i skuggan den stunden vi var utomhus, fullt påklädd. Hur skall man göra med bebis i soligt land egentligen - tips?

 Mamma badade inte

 Men det gjorde pappa

 Drick nu din läsk onge!

Bland dom franska gubbarna en fredag eftermiddag i Servian

En skur gör väl bönderna glada här nere?

Första heldagen i huset

Idag har vi inte gjort nånting. Ingenting började med en liten morgonpromenad - jag, Jilly och Olle gick ut och letade gräs att kissa på. Trots att vi promenerade runt i säkert en halvtimme tyckte inte hunden att det var aktuellt att kissa. Däremot blev vi utskällda av tre hundar och en fransyska i en Audi-SUV - tydligen var den lilla grusvägen vi gick på privat, samt att det förelåg nån slags problematik kring Jilly som jag inte riktigt förstod. Olle brände sig på benet trots att vi gick i skuggan men det verkar ganska lugnt nu, inga blåsor eller så. Känslig lite kille.

Baguetten Olle suger på köpte vi tillsammans med två croissanter. Bageriet är nymålat, rosa - bagarna ägnade sig åt att måla om under tio dagars semester i februari. Peinture istället för pain, sa dom. Vi köpte också på oss en stadig bit torskrygg från fiskbilen - torgmarknad varje torsdag. Det fanns såklart mer lokala fiskar också, men de hade både skinn och huvud kvar. Vi väntar lite innan vi ger oss i kast med att grilla hela fiskar, tänker jag.

Till lunch fick vi korv, bröd och ratatouille. Olle sa sina första ord - "Pappa, det här var det godaste jag ätit nånsin! Jag älskar dig!". Många ord för en bebis!

Sen tog vi en promenad på eftermddagen. Satans varmt, vi gick långsamt. Är det varmt i Sverige?

Till middag blev det stekt torsk, potatismos, sparris och citronsmör. Nåt litet glas vit Bourdeaux slank också ner.

Så ser en dag ut när man gör ingenting här

 Den franska mackan smakar bra säger Olle

Jordgubbarna är inte så dumma dom heller

Servian

Dagen efter är det familjepromenad! Landet här är vackert, väldigt grönt, böljande kullar men odlingar, och bondbönorna är redan skördeklara - WTF! Vi köper också med oss 30 ägg från fågelfarmen. Kostar 6 eurosar, rena rånet kan man tycka då det var ekologiska ägg. Manu ser våra ägg och tipsar oss om att farmen nästgårds säljer getost. Klart vi åker dit! Nadege sköter farmen tillsammans med sin pojkvän, som verkade lite stenad, och hennes bror, som precis börjat jobba där. Farmen sköts a l'ancienne - lite oklart vad det betyder, men getterna mjölkas för hand, och de går ihop med grisar och kossor och hundar. De flesta grisar bodde dock bakom stängsel, förutom en som hoppade ut när vi gick förbi och sprang efter Ella. Precis innan den skulle bita Ella i stjärten såg den en go lerpöl att vältra sig i istället. Vi köpte med oss 4 getostar, gott, tack!

Nu 3 timmar till Servian säger GPS:en! 5 säger Olle, som ska äta, bajsa, och greja på olika rastplatser, men snart nog är vi framme och jävlar, det känns faktiskt gött! Så fort vi lämpat av all skit ur bilen går jag och Olle och köper grönsaker - kronärtskockor och sparris, tomater, gurka, morot, potatis, vitlök, platta persikor, vattenmelon, färsk lök, nåt mer - och sen åker vi till stormarknaden och kompletterar med korv, ankbröst, lök, pasta, creme fraiche, tvättmedel, oliver, creme brulee, mannagrynspudding med russin och kolasås, gräddpudding med äppelkolasås och lite annat gott.

Vi rotar oss snabbt här, hunden och Olle känns lite mer chill faktiskt så fort vi kommit fram. 

Nu är klockan 22:16 och bloggen har äntligen kommit ifatt sig själv. De vuxna smuttar på en Sauvignon Blanc och mumsar små grå oliver som Ella särskilt beställt, och nu passar det nog att berätta om de lite roliga drömmarna vi hade inatt:

Jag:

Jag ska till tippen och slänga grejer. Ella har packat några påsar som jag också ska slänga, men väl framme vid tippen märker jag att de innehåller saker som inte alls behöver slängas - saker från skafferiet som bara är knappt utgångna, och grönsaker som jag köpte bara häromdan, bland annat ett fint blomkålshuvud och två vackra broccoli. Vad fan, ropar jag till Ella (som, i drömmens logik, står precis nedanför den gröna kulle som uppenbarligen utgör soptippen) - varför ska jag slänga det här? Men det är ju gammalt, säger Ella. Men jag har ju precis köpt det för att laga mat på! Säger jag, men strax blir jag arg och slänger det ändå. Då kan ju du laga mat! skriker jag, medans jag muttrar att vi väl får äta Ellas jävla skitmat framöver då

Ella:

Vi ska på utflykt med Ellas familj. När vi strålar samman vid Göteborgs centralstation märker Ella att vi har glömt Olle hemma. Men fan! skriker Ella. Det är ju alltid jag som måste ha koll på Olle! Hon slänger sig på cykeln, och skyndar sig hemåt. På bron är hon tvungen att cykla rätt igenom en stor hop danskar med flaggor, som vägrar vika undan. Ella vevar med armarna och lyckas på så sätt ta sig förbi hindret. Olle undsätts.

Det roliga med dessa drömmar är att vi drömde dom samma natt, natten innan vi nådde fram till målet, Servian. Kanske är vårt liv ihop inte så kärleksfullt som vi och många med oss tror? Kanske bär vi båda på undertryckta aggressioner? Hur ska detta sluta?

 Äntligen framme!

Bloggare jobbar sent på kvällen

Hönsbajs

Nu anträder vi resan mot l'Aquitaine, där Manu har lovat att låta oss bo en natt. Aquitaine ligger strax söder om Bourdeaux, och i Bourdeaux gör dom ju vin, så vi planerar in ett stopp i St Emilion, ett av flera grand cru-områden. Ni somn har kört bil med en bebis vet ju att varje stopp man gör tar minst en timme, om man så bara ska byta en blöja, så klocka var lite mer än vi tänkt oss när vi landade i St Emilion - framåt 16:00. Byn har 2000 invånare och 50 vinbutiker. Utöver detta finns även 7 butiker som säljer macarons. Listiga som vi är väljer vi att köpa vårt vin i en butik som utlovar vrakpris på grand cru-viner, och kommre därifrån med en låda med 6 blandade flaskor för 67 euro. Förmodligen kan vi sälja dom på systemet hemma för tusen spänn styck, om vi inte hinner dricka upp dom själva. 

En dryg timmes bilfärd tar oss till Manu, dans la coeur du campagne Aquitainaise, som man kanske säger. Manu har angett en gata, efter ivriga påtryckningar, men inget gatunummer, så när vi cirklat upp för de böljande kullarna i byn strax söder om Agen stannar vi vid första bästa trähus och frågar efter Manu. Manu bor därborta, säger Damien - eller vänta, jag visar er! Han och hunden, Yoda, hoppar in i sin Citroen, kör 50 meter, och pekar åt höger. Tack Damien!

Manu är ca 30 år gammal och hoppar på kryckor, då han ramlat från en 6 meter hög stege 2 månader tidigare och råkat krossa sin häl i fallet. Illa! Men, som ni säkert förstår, är det mycket imponerande att vår lilla familj har så stor kunskap kring det franska språket att vi lyckats förstå detta, då Manu inte talar särskilt mycket engelska. 

Huset har två våningar, med fluggardiner utanför dörrarna då det ligger granne med en hönsfarm. Huset luktar lite smått mögligt men är rent och fräscht. Vi kokar tortellini med tomatsås till middag, delar en flaska Picpoul till detta, och går sedan och lägger oss.

(Picpoul de pinet är vårt favoritgoda vita vin, som framställs på några hektar i Languedoc. Lite som en sauvignon blanc, men mer mineralig än fruktig. Ella jagade fatt på detta på vägen)

 Handlar finvin i Sant Emilion

 Glad kille som äntligen fått komma ur bilen framme i huset vi skall bo i för kvällen

 Kvällspromma

Här växer det bondbönor som ogräs i dikena

 
Nöjd kille har köpt 30 ägg för 6 euro från glada hönor

Glad bondetjej, Nadege, med sina getter

Ingång till chevré farmen

Trött kille somnade på 2 sekunder efter att mamma och pappa dragit ut på tiden då det egentligen sovs middag.

Fransk lunch på rastplats

Le jardin des plantes

Efter en god natts sömn drar vi vidare söderut. Målet för dagen är le Jardin des Plantes i Nantes, enligt Lonely Planet en av Frankrikes vackraste botaniska trädgårdar. Delmål är Carnac, typ Stonehenge fast bättre och i Frankrike. På väg till Carnac somnar alla i baksätet, och jag börjar känna för att freestyla efter motorvägsskyltar istället för att följa GPS:en. Vi landar därför i en by som man inte kan uttala, än mindre skriva, lagom till lunch. Här finns les Menhirs och le Table de Marchands, även le Dolmen de nånting. Vi tar en promenad i byn, ser le Dolmen, vill inte riktigt betala 11 euro för att se les Menhirs men tar ett foto från utsidan. Till lunch får vi fisk med ajvar, fast här heter det Rouget grille au sauce des poivrons et du ris basmati. Gott! Och alla på restaurangen älskade Olle - tanterna bredvid var från Paris och kuckelikuade i kör, och tillochmed gubben med 3 silvertänder och inget mer, minst 90 år bakom öronen, ville prata med Olle och berätta hur söt han är. Oui, sa vi, han är söt. Kanske ska man säga tack? 

Le jardin des plantes var trevlig att besöka, men wow-faktorn är nog faktiskt minst lika stor på Botaniska i Göttlaborg. Parken var fin och väl uppvuxen - hur kul kan en botanisk trädgård vara de första 50 åren undrar man? - men reten var lite bajsnödigt om man säger så Raka rader med små växter sorterade efter sort och typ följde varandra.

I höjd med de köttätande växterna mötte vi en mor och dotter, 90 och 65 år gamla, ute på promenad med sin lilla hund, som vi kan kalla Fifi. När modern såg Jilly utstötte hon ett glatt 'Oooh', släppte kopplet och lät Fifi springa fram till Jilly för att hälsa. Nu är ju Jilly inte per automatik förtjust i andra hundar, och känner ett starkt behov av att visa andra hundar att alla människor är Jillys människor, och samtidigt hyser ömma beskyddarinstinkter gentemot Olle, så jag var tvungen att mota bort Fifi med foten. Då jag hade Olle i selen på magen såg jag inte så noga vad jag gjorde med foten, så det ville sig inte bättre än att jag sparkade Fifi i huvudet. Fifi försvann. Modern blev väldigt upprörd, men då hon inte rörde sig så snabbt kom vi undan.

Efter besöket på Jardin des Plantes åkte vi vidare mot nattens härvärge, hos Nathalie i Sautron strax norr om Nantes. Franskarna har i vanlig ordning inte skrivit ut nån adress, bara bynamnet, så när vi nått byns återvinningsstation ringer vi Nathalite som kommer och hämtar upp oss. Det visar sig att stället ligger på landet utanför byn. På vägen dit, och vägen är en privat väg, passerar vi ett litet chateau med enorm gräsmatta. Gud, tänker vi, klipper dom allt det gräset? Nej, visar det sig, Nathalie och hennes familj bor strax bakom, i ett hus de håller på att renovera, och vårt natthärberge är den del av huset de blec klara med först, för 15 dagar sedan. En helt OK lägenhet, om man gillar silvermålade takbjälkar och buddhamotiv på väggarna. Vi sover gott där. (ett litet förtydligande kanske är på sin plats nu: när jag skriver "vi sover gott" ska ni läsa "Patrik sover gott"; Olle har 4 tänder på väg ut i överkäken och sover inte gott. Ella sover inte heller gott, då våran tysta överenskommelse lyder Patrik kör, Ella tar natten, så vi åtminstone överlever resan)

På morgonen tar vi en promenad, allihop, på landet i strax söder om Bretagne. Väldigt grönt, och väldigt täta häckar runt alla vägar - skogarna är snåriga som satan här, inga promenadskogar direkt. Man undrar hur riddarna gjorde på sin tid, de måste ju ha fastnat med svärden överallt?

Dyr sten att titta på

Gratis stenmur att titta på

Mumsig fisklunch

Botaniska i Nantes

 Duscha sig

 Här bodde vi utanför Nantes, Sautron

Turist i Bretagne

IBIS är Ivanhoe, och Ivanhoe kan inte laga mat. Frukosten tar vi på McDonalds. Av 13 olika frukostalternativ fanns egentligen bara 1 på menyn, så det blev eggmcmuffin till alla. Gott! Vi bestämmer oss för att dra till Bretagne, tar max 4 timmar. Vid lunchen skall vi ringa och boka boende - vi har en Lonely Planet med lite tips. Önn önn säger bilen, och så är det dags för lunch. Mamma matar Olle, pappa kan lite franska och ringer runt till alla Lonely Planet-ställen. Alla är fortfarande fullbokade. Tydligen är det ledigt imorrn också? Pappa, Olle och Jilly tar en promenad, Ella kollar airbnb - messar 15 ställen och frågar om det är OK med en liten söt svart hund. Önn önn säger bilen igen, och vi drar till St Malo med 5 MB kvar på surfkontot.

Vi får napp på vägen, Patrick och Armele tar emot oss! Kostar 1000 spänn, men vi får ett eget hus. Taget! Promendaen i St Malo var väldigt härlig för alla, och St Malo var fint på många sätt, fast lite sådär turiströtet som det gärna blir, med helt onödiga affärer som säljer skit, grälla banderoller och dåliga restauranger. Vi fick iallafall varsin galette innan vi drog till natthärbärget.

Väl framme möts vi av höns som pickar och Patrick, som inte riktigt var beredd på att vi hade Jilly med oss. Konstigt, det var ju just det vi frågade? Kanske inte franskarna är så bra på engelska kanske? Vi lovade att vara väldigt rädda om det nylagda parkettgolvet och fick bo här. Patrick är inte bara orolig för sitt golv, han är också bäde seglare, söt och snäll. Hans trädgård är 7000 kvadratmeter stor med egen stig ner till havet. Fantastiskt vackert.

 Hemma hos Patrick och Ameli strax utanför San Malo

Fantastisk trädgård hade dom, Bretagne var himlans frodigt.

Hotell Ibis

Efter les Ecolodges tog planeringen slut. Eller, vår plan var att ta dan som den kommer och titta in där det passar. Alla franskar älskar hundar, och maj är lågsäsong, så detta med att hitta boende blir en baggis!

Vi vill ju till Bretagne, så vi tar l'autoroute a l'ouest så långt vi orkar, sen svänger vi av mot havet och tar in på ett hotell, kanske en flaska vin och lite vuxenhäng efter att Olle somnat. Gött så! Ella hittar ett skönt ställe på kartan som heter Le Treport. Ligger vid kusten, och vägen dit passerar massa byar så vi kan bara stanna och ta in på första bästa chambres d'hotes. Första stället ligger i en by som vi inte minns namnet på. Ser väldigt fint ut! Men det är fullt påstås det. Andra stället ligger långt ut på landet på en slingrig landsväg och är också fullt, och nu får vi veta att det är nån slags festlig långhelg i Frankrike. Vad fan? Det är ju lågsäsong! Klockan är 18:30 och Olle börjar tappa det, så vi satsar allt på ett kort - le Treport är ju värsta storbyn så där lär ju finnas massa hotell! 40 km är ingenting, så vi drar dit.

40 km är väldigt mycket i Frankrike, om man inte åker på motorvägen. Det är nämligen så att franskarna, lite som belgarna, bygger by på by på by, och i byarna får man inte köra så fort. Till slut kom vi dock fram och kunde börja leta hotell. Massa skyltar pekar på olika hotell, och vi följer alla skyltar. Fram och tillbaka, enkelriktat och gissningslek, men till slut landar vi på en parkering vid havet. Ella matar Olle, jag springer till 5 hotell som alla är fullbokade. Klockan 20:00 drar vi från le Treport, köper 70 MB surf för hundratusen spänn och googlar "dog friendly hotel chains France". IBIS seglar upp som en riddare i nöden, lite som Ivanhoe, så medans Ella vaggar Olles bilstol kör jag som en tok till Rennes. Morfars GPS är asgo men lite dum i huvudet, så 21:30 checkar vi in. Olle somnar 23:00, mamma och pappa är trötta och kanske lite ledsna. Kanske måste vi planera bättre?

Vackert längs med kusten Calais-Boulogne sur Mer

Den svarta pricken kissar på stranden i Calais

 Här var det härligt att vara hund och få rejsa av sig

En route a la France - ou - Dolce Francia

Amsterdam är alltid Amsterdam. Belgien är alltid Rövbelgien, åtminstone om man snabbt skall åka bil igenom landet. Alla städer i Belgien sitter nämligen ihop, vilket leder till att alla motorvägar egentligen är motorvägspåfarter, med följden att den resa man trodde skulle ta en timme i sköna 130 knyck i verkligheten tar fyra timmar av snigelkörning i bilkö. Samtidigt som Olle skriker ut sin leda över bilresan (i tre timmar av fyra) inser jag och Ella att det ju faktiskt var precis likadant förra gången vi åkte här. Lär man sig inget nånsin?

Hursomhelst, klockan 21:30 kom vi fram till les Ecolodges de Lys. Annie var inte kines, och hennes affär hette inte "Lalala" som Ella trodde på telefon, men hon fanns på plats med nyckel trots att vi var två timmar sena. Snäll tant! Vi köpte lite extra ost av henne dagen efter.

Les ecolodges de Lys består av plywoodkojor i ett träsk, fast på ett bra sätt. Två sköna sängar utan täcke, fast med lakan. Skulle man ta med sig täcke? Vi sov gott utan. Bredvid ligger Geotopia, en utställning kring hur man räddar världen, mest riktat till skolungdomar tror jag, men vi gick dit och hade det hur fint som helst bland alla plantor. Har ni vägarna förbi, titta dit!

Innan vi åkte tog vi en kaffe i byns cafe/bar. Tanten som jobbade där var väldigt ensam, och hon kommer snart dö med tanke på hur mycket cigg det luktade där. Två kaffe och vatten till hunden, plus lite baguette med brie som hon gärna bjöd på, gjorde susen innan vi drog iväg till nästa stopp.

 Triangalunch

Trädgårdsporr

Fina hus var det

 Nått gott för alla!

Amsterdam

Innan vi väl kom iväg var det så klart mycket fix och oro som det alltid är innan man skall resa någonstans. Jag har försökt bli så klar man kan bli i trädgården - sått dom sista fröna,  klippt gräset osv. När klockan var 16 kände vi oss klara så vi åkte förbi Johanna och Mike och hann med en kaffe samt lämna av lite Dahliaknölar. 

Väl på färjan blev Jilly superstressad och undrade vad som höll på att hända. Vi var extremt hungriga så vi lämnade henne i sin bur och gick iväg till restaurangen, åt och drack en öl medan Olle härjade, stirrade ut och snackade med alla gästerna (på sitt dada-språk). Väldigt nöjd liten kille. Väl tillbaka i hytten hade Jilly stackaren vält buren och kissat ner sig av stress… Olle tog en evighet på sig att somna, han var så uppe i varv och glad så han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. Han gillar nog äventyr tror jag.

När hund lugnat ner sig och barnet sover tittar jag och Patrik på en dokumentär om Arla. Vilket jävla skitföretag, skall aldrig köpa mjölk från dom igen. 

Framme i Kiel och knappar in Zunderdorp utanför Amsterdam på vår GPS . Där skall vi bo på ett litet B&B som vi hittat på Airbnb. 50 mil drygt, borde väl ta 5 timmar på Autobahn - eller?

7 timmar senare framme. Olle har varit en ängel och Jilly var glad över att få komma in i bilen där hon känner sig trygg. 

Dagen därpå tar vi bussen in till Amsterdam (15 min) och promenerar runt i Jordaan. Fikar, shoppar lite på tulpanmuseet och Jilly får sig en ny scarf. Olle fortfarande hur nöjd som helst och Jilly sköter sig exemplariskt i storstan. Hon drar nästan ingenting utan går som en prinsessa vid sidan. Käkar goda mackor på kaféet Small world som Nina tipsat om innan vi åkte tillbaka till Zunderdorp för att hämta bilen.

Frulle på båten

Trångt i båtcellen

Åka båt för första gången

Lunchdags på Autubahn

Här bodde vi bland kossor och får på mysigt B&B.

Kaffepaus i på Nilsen café någonstans på Negen straatjes, Amsterdam.